Jag har ett väldigt bra jobb. Ibland kanske lite för bra. Vi får ofta uppskattning på olika sätt. Härom månaden fick jag frågan: -Vill du prova att gå till en kinesolog? -Öhhh vad är det?
-Det är en snubbe som påstår sig kunna lösa blockeringar.
Och inte på det där gamla tråkiga sättet med terapi utan genom att prata med min muskler.

Han förklarade följande. -Vi har minnen, positiva och negativa som hjärnan inte kommer ihåg men allt lagaras i kroppen. Cellerna minns. Genom att ställa ja och nej frågor till dig kan jag känna om de svarar ja eller nej (spänd eller svag muskel). Jag kan även ringa in problem på samma sätt och släppa blockeringar.

Ok. Kanske. Men jag vet inte vad jag ska tro. Enlig honom bar jag på en massa saker. Jag berättade att jag hade svårt att somna på kvällarna. Han sa:- Vi jobbar med det.

Sedan fick jag lägga mig på en bänk. Han höll min handled väldigt löst. Liksom kände ömsom med pekfingret ömsom med mittenfingret. Snabbt och repetativt. Han pratade för sig själv. Han ställde frågor till mig. Jag blev ledsen. Jag kände mig trygg. Faderligt på något sätt.
Jag fick följa hans fingrar fram och tillbaks. Det är jobbigt. Testa själva under en minut får ni se.

Sedan var det liksom över. Från att det kändes som vi kunde prata om vadsomhelst så blev allt vanligt igen. Var det här allt. Jag tackade och gick in till de andra.
Jag märkte att jag kände mig lungn. Inte så konstigt. Jag märkte att jag sket i allt. På ett positivt sätt. När folk ställde frågor till mig så kunde jag inte svara. Helt off. Utan hasch.
Det sjuka är att jag var helt sänkt i flera dagar efteråt. En mixad känsla av att det löser sig (vilket det nu är som ska lösa sig) och att allt är lungt. Det är bra tror jag. Ett bevis på att det fäste. Jag vet inte om jag är helt omvänd men jag tackar för att jag numer ser på personalvård på ett helt nytt sätt. Och sover.

Nordpolen-The four things