Vatten är en bristvara. Iallfall i ansiktet på många män. Till exempel i min pappas ansikte när han begravde sin mamma. Min farmor. Nu ska jag inte låtsas vara bättre på något sätt för det är jag inte. Alla bär vi våra sociala arv och jag kan bara kallt konstatera att det är såhär det ser ut. Min lillebror grät iallfall i floder och jag fick en ursäkt för att klappa honom lite sådär broderligt på huvudet och inte krama sönder den lilla älskade krbaten som jag egentligen ville. Kanske är det en generationsfråga, kanske en mansfråga. Kanske lite av varje eller ingenting. Det enda jag vet relativt säkert var att det spelades Sven Ingvars. Och att jag kände mig som en av de där brittiska dramerna när en fölorad son återvänder till sin lilla hemort för att begrava sin far. Alltid far. Nu var det inte så men det räckte med dramatik för mig. Jag gör ofta så när jag inte orkar känna en känsla rakt av. Lägger den i framtiden. Jag sitter i situvationen och tänker hur jag i framtiden återberättar situvaationen jag just nu befinner mig i. Då skyddas jag. Kanske kommer jag klara det. Eller så kan man ju alltid göra som idiottanten som efteråt för att liksom lätta upp stämmningen la till " Nu ska det bli fint med en grogg". I min värld sa hon "Vad jobbigt det här är, låt oss bedöva oss". Kanske är det ingen skillnad på mina tankeloopar och hennes grogg. Det handlar om överlevnad och det får man inte underskatta. Det handlar om överlevnad.