Strip Music-Sugar and Lime

Strip Music-Bright Eyes

Jag brukar ha problem att gråta. I synnerhet till filmer. Det är inte många som berör mig helt enkelt. Ibland har jag trott att jag är känslokall. Avstängd. Det kanske jag också varit. Istället har jag som substitut fått värmerusher. Som att trycka koffason rakt genom kroppen med kallt stål. Det är något fint. I naturlig miljö. Idag såg jag en film. World Trade Center heter den och är regisserad av Oliver Stone. Det är en svulstig amerikansk film. Jag ogillar såna. Jag gillar såna. Jag hade redan de första minuterna värmerusher. De börjar liksom vid knävecken och letar sig uppåt. Till ansiktet. Sedan kom det. Jag blev först chockad. Sedan glad. Tårarna letade sig ner för mina kinder. Jag hulkade. Jag hulkade. Jag hulkade.
Det som berörde mig mest var inte de storslagna scenerna. Det var de små mellanmänskliga sakerna. En kvinna som var ledsen för att hon skrikit på sin son. En man som tänkte på sitt bygge hemma. Vardagliga saker som vi alla gör. En sak som dock störde mig var att de som låg gömda och begravda under rasmassorna alla hade famliljer som satt där hemma och väntade. Det var fint. Det som inte var lika fint är att förmodligen låg det bara några meter bort en man, en kvinna, ett barn som inte hade någon som väntade på dem. De låg där och väntade på att dö. De visste så väl att det skulle ta lång tid innan någon saknade dem. Vi kanske ser dem på tunnelbanan imorgon. Pratar vi med dem? De blir ett namn i statestiken. Siffra. Finns det något mer nedvärdernade än det. Hur glad jag än är över att jag kan gråta till en Oliver Stone film så sitter det som en liten törn i pannan. Ni blev kvar därnere. Ensamma. Förlåt. Klarar jag av detta så kanske jag även kan hjälpa er. Kom så går vi.