Musik är bra. Musik är nyttigt. För vissa livsnödvändigt. Det är vacker och fint. Skevt och fult.
En sak som jag funderat mycket på är hur jag ska kunna hålla i-sär en persons image/liv och musik. Jag kan inte lyssna på R-Kelly utan att tänka på vad aset har gjort. Det liksom knepar till i skallen när den senaste i raden av elektroniska artister hyllar hur mycket droger har betytt för musiken. Ibland går jag nästan på det. Sen får jag förhoppningsvis en knack i huvudet. Som idag. En kille på hemmet jag jobbar på fick reda på att han inte får vara kvar längre. Knarkat en gång för mycket. Han grät. Jag grät. Nästan. Då vill jag bara kliva in i en musikvideo och örfila Meth eller vem som helt som för tillfället gapar om hur bra weed är.

Jag kommer härmed officiellt ur garderoben. Jag gillar musik. Och det betyder allt från Basshunter till den senste White Label tolvan. Jag har nämligen en liten tes om att väldigt mycket människor inte gillar det de egentligen gillar. Eller mer kanske att de gillar hypen. Den är giftig. Den är ond. Ibland rättfärdigad. Oftast dödande. Jag är en av dem. Försvararna för den godan smaken. Den bittra smaken. Ytan. Jag ska försöka. Verkligen försöka att helt utan det där äckliga lilla ironiska leendet i mungipan säga rakt ut vad jag gillar. För med ironi kan man komma undan med det mesta. Men att rakt och klart säga vad man tycker. Det tar. Skämten är över. Jag vill inte vara ett flockdjur längre. Jag sökte något annat. Invidualism kanske. Men den så kallade moderna männsikan som självförverkligar sig och kämpar så hårt för att vara speciell är bara en. I mängden. Götgata upp. Skånegata ner. AG. Vad gör ni med mig.

Jag firar genom att posta en helt okkkreddig låt. En hel. Och en halv. Vilken som är vilken är upp till er. Glöm inte.

Fläskkvarttetten feat Cristian Waltz-Stay the same

Feadz-Edwrecker

Triad-Put the lights out(anti-ironing remix)