Jag gick förbi två äldre män. Det var väldigt halt.Den ena var välklädd och proper. Han gick med rullator. Den andre såg mer gangster ut. Som om han letade efter sin ungdom. De var båda rädda för att ramla och gick följdaktigen väldigt sakta. Den lite mer gangstriga gubben stannade och sa till den propra: -Jag vet vad som skulle behövas. -Tre stora järn så hade vi slappnat av och hade inte ramlat eller halkat. Jag log lite för mig själv, glad över att ha hört något roligt. Sedan tänkte jag efter. Vad var det som var så roligt egentligen. Inget. Tvärtom. Jag är glad att jag slipper dra alla dessa torra spritskämt. Det e så enkelt trist och banalt. Ett sätt att i en situvation få några leenden och vara lite sådär on the edge. Jag har ju själv dragit olika drog och sprit skämt tusentals gånger.
Vill man dra det till sin spets skulle man kunna säga att oftast drar jag (fast egentligen skulle jag vilja säga ni) ett spritskämt i brist på annat. För att det inte finns något vettigare att säga. Men det tänker jag inte säga.
Kanske reagerar jag så starkt för att jag på senaste tiden själv varit sugen på att få festa. Jag är så jävla trött på att vara nykter missbrukare. Jag vill oxå stå och svaja på nån klubb utan att tänka på morgondagen. Jag vill oxå stå och spy utanför någon snygg tjejs trappuppgång. Det kan jag inte. Det vill jag inte. Ändå saknar jag det. Varför kan inte jag vara som alla andra? Utan alla dessa duktiga funderingar. Dum. Jag tror nog iofs att den stora knäcken är helt enkelt att jag tycker det är jobbigt med ansvar. Festar man tänker man inte. Slipper ansvaret. Finns inget att oroa sig för. Det tar amfetaminet hand om. Jag saknar att gå in i en trappuppgång, göra i ordning en dos, sopa i mig den och gå ut i skimmret. Allt är lite mer rosa. Allt är lite vackrare. Tävla i vem som är mest väck. Det fyller en massa mänskliga behov i en sån enkel form. Pillret mot ensamheten. Pulvret mot osäkerheten. Vallmon mot hålet i bröstet. Hela behovstrappan i en byxficka. Det är ett väldigt enkelt liv på många sätt.
-Whats that coming over the hill. -Is it a monster?
posted by motherfakka at måndag, januari 15, 2007
8 Comments:
Du är klok du! Men det är faktiskt inte så roligt att stå och svaja på någon klubb. Egentligen.
Vad utlämnande. Vad du är modig som berättar. Jag tror jag kan förstå det där med att inte få vara som alla andra - alla som kan festa sunt (eller inte sunt, men ändå sunt) eller knarka sunt. Kan man det? Men glöm inte det dumma - att vakna bakis av att man behöver spy och det känns som om man ALDRIGALDRIG har mått så dåligt som man gör just då. Eller vakna skitdeppig och självmordsbenägen efter en tripp. Det är ingenting att egentligen eftersträva - men jag förstår om du skulle sakna att ta en bärs eller ett glas vin emellanåt. Jag tror att jag kan förstå det - och antagligen känns det mycket värre än jag någonsin kan förstå.
Usch - det här blev ju inte alls så peppigt som jag hade tänkt att skriva. Men jag tycker verkligen att du är DUKTIG och BÄST. Knark är skit - for real. Jag har sett så mycket skit bland mina kompisar. Jag är på ditt lag. Puss.
Inget är vad det brukade, och inget är så roligt som man tycker att var var i efterhand. Det är inte värt det. Bli kär istället, det är dessutom hälsosamt
Mycket bra skrivet! Jag tror många känner igen sig i det du skriver. Ansvar är verkligen jobbigt. Det är ju en så stor del av livet "man måste ta ansvar" och ibland vill man bara slippa. Det är inte lätt att hitta andra vägar än alkohol & droger för att komma undan. Kram
lär dig att bli berusad o hög på livet. jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det går o då kan du svaja på klubbar utan hjälp, bara från dig själv. jag hejar på dig o lova att ge dig fan på det, jag tror på dig.
(btw vem har sagt att livet är enkelt? ju mer man tänker på det desto roligare verkar det faktiskt om det inte är så jävla simpelt, lätt det hade varit tråkigt i längden. eller hur.. fin text.)
-DET MAN VILL DET GÖR MAN ! Så står det på en sticker i min lillebrorsas gamla pojkrum, jag önska att det var så enkelt. Jag tror att längtan efter ansvarslöshet bottnar i rädslan för lycka och det okända. Du vet ju att trygghet behöver ju inte närmesevis inte vara det "trygga" utan det man/jag/någon/du känner igen.
Men för att knyta samman säcken, practice the niké way..
-Just Do It./K.Kicks MonkeyLost
vet du
det tar ett tag innan det släpper, men det släpper jag lovar.
Jag tror inte det släpper, men jag tror på den excentriska känslan att nyktert bemästra demonerna.
"we are all apes before we taste the sin".
Skicka en kommentar
<< Home