Fan oxå. Det skulle ju bli en fröjdefull jul. Istället kommer jag hem och möts av en mamma i upplösningstillstånd. Alla klapparna är inte handlade och det är enligt mamma låtasfarsans fel.

Hon vill inte fira jul längre och jag vet inte eller får inget grepp om vems "fel" det är. Hon har ofta julångest det vet jag men samtidigt kan det vara så att hon har dragit i låtasfarsan som inte hjälpt till i julbestyren.

Jag föreslog att vi skulle ta en promenad men det ville hon inte. Jag föreslog att hon måste prata med "Erik" som vi kan kalla honom. Det ville hon inte.

Nu skriker de på nedervåningen. Mest tycker jag synd om mina yngre syskon. Tänk om mamma inte följer med på julfirandet imorrn. Vilket jävla piss.

Mina ögon svider för att jag vill gråta men jag vågar inte här hemma. jag har aldrig vågat gråta. Jo det har blivit bättre men ett tag så var jag nästan desperat. Jag satt och bläddrade i gamla fotoalbum och lyssnade på ledsam musik. Patetiskt jag vet men det var mitt sätt. Det lyckades såklart inte. Nu för tiden vet jag inte vad som får mig att gråta. Jag stog bredvid en nybliven mamma idag och hon höll ett litet nyfött barn i handen. Då ville jag gråta. Jag fick en väldig längtan efter en familj. Att få uppfostra ett barn. Vara en trygg hand för någon.

Sist jag verkligen grät var på min morfars begravning och inte ens då fick jag fram några tårar under själva begravningscermonin. Och jag ser mig ändå som en rätt känslosam kille som gärna pratar om allt mellen himmel och jord. Jag fick smyga in i begrvingskapellet efter allt var klart. Då bröt jag ihop. Snälla mamma bli glad. Det är jul för fan.