Jag har på sista åren blivit sjukt flygrädd. Förmodligen hör det ihop med att jag har blivit medveten om min egen dödlighet och att jag klassas in i samma kategori som de flesta andra. HomoSapiens. Det har i vissa fall dragits så långt att jag tänker på vilket säte det skulle vara säkrast att sitta om bussen krockade.
Förra vecka frågade chefen mig om jag ville åka till Kiruna eftersom en av killarna på jobbet hade rättegång där. -Ni måste ju få göra de roliga sakerna oxå. Hmm.
Jag gjorde mitt bästa för att förberda mig för flygturen. Kinesologen gjorde sitt bästa för att dämpa ångetsen. Min klient lovade att hålla mig i handen om vi störtade.

De lyckades. På uppvägen kändes det inte så jättefarligt. Jag lyckades att mellan käkspänningarna tänka saker. Fan vad vackert livet är. Om jag överlever ska jag sluta snusa.

Vi blev hämtade på flygplatsen av en socialsekreterare. Hon gav oss en sightseeing runt om i bygden. Det var väldigt vackert. Dessutom var det vinter. På riktigt. Jag har aldrig varit högre upp i landet än Umeå förut. Och dessutom var det enda jag såg i Ume insidan av en häktescell i tre veckor så jag vet inte om det räknas riktigt.
Det fanns ett lugn i luften som jag inte känt på länge.

Rättegången var inte så mycket att orda om. Snabb och smidig. Efteråt gick vi ut på stan för att möta min klients mamma och 3 åriga lillebror. De är alla från Indien och kan inte språket så bra. Det är dessutom en tragisk historia. Dock inte ovanlig. En svensk man åker till ett land långt bort. Tar med sig en kvinna hem. Som drömmer om ett bättre liv. Hon får ett helvete.
Hennes små barn får ett helvete. De flyr. Hamnar på en instution. Äldste sonen börjar kanarka. Hamnar på ny instution. Våran instution.
Jag bar runt på lillebrodern. Det tog ungfär en minut innan han började kalla mig för pappa. Tydligen kallade han alla vita män för pappa. Väl hemma hos familjen slog han mig med en leksksbil i ansiktet. Sedan la han sig och kramade mitt knä. Jag hoppas vi inte får honom till mitt behandlingshem om 10 år. Hoppas.

Flyget hem var sjukt obehagligt. Jag förberedde mig på att dö. Jag överlevde. Inte alla gör det.
Jag la in en stor snus så fort vi landat på Arlanda.