Jag har funderat lite på det här med drivkrafter. Jag har ju tex gjort några musikvideos. Tycker jag att det är kul? Ja kanske. Gör jag det för bekräftelse? Förmodligen. Kan det vara så illa att jag inte alls är en kreativ person som jag så länge trott. Att min såkallade kreativitet har egentligen varit uttryck av annat. Kanske ett substitut för droger. Kanke ett substitut för känslor. För kärlek. Borde man inte skapa utifrån kärlek och inte utifrån ett sätt att bli sedd. Eller är den enda konsten som kommer ur kärlek, stickning studiecirklar och hemslöjd? Kanske är det så att det mest bespottade som man endast kan närma sig med ett stort mått av ironi är det enda äkta. Real. Mormor är real som stickade den där halsduken åt mig.
Fan det här kommer sluta med att jag gör Rickard Hobert filmer och går barfota i vita linnebyxor på stranden med min collie. Fast Kay Pollack är ju lite småmysig. Våga leva och allt det där. Det jag är mest rädd för av allt är att jag kommer börja må bra och poff, jag har inte något behov av att uttrycka nått. Jag blir, du hemska ord, nöjd. Jag bits inte längre. Jag rullar nerför. I lagom takt.

Cloud Cult-Take your medicine
(stulen från Indiemaffian)