Tarik Saleh skriver en interessant krönika här. Tyvärr tror jag att det stämmer. Många tjejer och killar går igång på att den andre motparten spelar svår och otillgänglig. Jag skulle dock vilja påstå att det sträcker sig längre än när man väljer en partner/flirt/ragg. Där tycker jag att det kan vara ok. Däremot skulle det vara roligt att se hur många som ärligt skulle stå för att de är ensamma. För det är vi. Sjukt ensamma. Det är fult att vara ensam. Att alltid vara på väg nåntsans och alltid ha planer. Det är det normala. Fy på dig om du skulle ha några dagar som inte var planerade. Eller att vara rädd. Det är också en känsla som inte riktigt får plats. Blyg någon?Det kanske vore på sin plats om man allvarligt klassificerade såna som led av någon av ovanblivande sjukdomar som just sjukdomar. För det är väl så? Det skulle ju vara helkonstigt om man frågade nån hur personen mådde och den började ha ett långt utlägg om hur rädd personen var när den gick hemifrån. Den är ju sjuk.Vi skulle kunna anställa en jävla massa personliga assistenter som tog hand i om de blyga. De rädda. Som hjälpte till att betala in räkningar. Som hjälpte till att handla.
Beroende av någon ska vi inte tala om. Tänk dig in i situvationen att du skulle behöva någon. Den är rätt läskig. Tänk dig in i att den personen inte alls är lika interesserad. Då var det ju bättre att inte lagt in något alls i potten från början. Helst vore det bästa om hela livet var som ett grått strack. Då vore vi alla nöjda.
Mellan rum-En film av Maud Nycander
posted by motherfakka at torsdag, februari 01, 2007
6 Comments:
Jag gillar ju det här stället. Du skriver sällan men ack så bra sedan...fortsätt med det. Jag är fan rädd och har inget riktigt inplanerat imorgon heller. Det får kännas OK ändå. God natt.
Jag tycker att just ensamhet och beroende är två hemskt intressanta saker att diskurera, allts när är man egentlgen som met ensam, och när är man beroende?
Lika bra text som vanligt för övrigt.
Shit! Jag menar herregud! Vad handlar mitt hysteriska klubbande om? Min fascination för folkmassor och mitt enorma behov av att dansa med främlingar men ändå inte riktigt ta kontakt? Tja hobbypsykologen i mig, och expert som jag är på mig själv, påstår att det lätt handlar om ensamhet, jag hade kanske egentligen (farliga, farliga, fula fula tanke) hellre suttit i soffan och hånglat eller bara hållt handen, med någon, vem som helst, men kanske allra helst med Tarik. Tarik är det bästa som hänt DN på länge. Jag älskar Tarik, han skriver bra om tabubelagda ämnen, för att de är ytliga och för att de är mänskliga och för att de är ngt man stenhårt ska ignorera, som klass, som ensamhet, som att vara kreativ och fattig, dessutom gör han så satans bra dokumentärfilm, är så satans snygg, så satans charmig, så satans engagerad, Tarik! Jag behöver dig!
Nu har jag läst krönikan fyra gånger, och den slår mig i ansiktet varje gång, det är så sant, och så svenskt. Herregud vad i hela världen är grejen med att spela svårfångad egentligen?
Krönikan var väldigt tänkvärd, och det är det du skriver också.
Men alla utgår ifrån att man kommer att vara mindre ensam när man väl har hittat någon. Jag vill påstå att det inte är så enkelt. Och att vara ensam i ett förhållande är den värsta ensamheten som finns. När du är själv och ensam, kan du trösta dig med att "bara jag hittar någon så..". När du väl gjort det och är ensam ändå ibland, inser du att du aldrig kommer ifrån det.
Vi har ju bara oss själva tillslut. Men varför måste det vara så farligt? Och varför kan vi inte mätta vårt närhetsbehov utan att skämmas för att vi har det? Kanske för att vi låtsas som att vi blir mindre ensamma då.
Nu kanske jag bara var cynisk.
Ett av livets största utmaningar är att bli vän med sig själv. Att helt enkelt gilla att hänga med sig själv ibland. Många skulle nog behöva lära sig det. Att varva ner en smula och bara va. Att veta att bara för att jag är själv nu betyder det inte att jag är ensam. Jag brukar försöka tänka så. Men sen finns det dem som kanske hänger med sig själva mest hela tiden. Som inte har så många vänner. Ensamhet kan vara så olika saker. Man kan känna sig ensam och man kan vara ensam. Man kan vara både och. Ibland är kanske ensamheten inte är så hälsosam ibland är den det. Det är så komplext.
Sen det där med att spela svårfångad. Det har jag varit med om och jag har själv spelat svårfångad. Jag har även varit med om motsatsen. En person som gick helt rakt på sak. Det var såå befriande, modigt och väldigt attraktivt!
Nu har jag skrivit en halv roman känns det som;)
Skicka en kommentar
<< Home