Ål säljs ibland färsk i livsmedelsaffärernas fiskdiskar. Det är en läckerhet som tillagas och äts på en mängd olika sätt.


Bara ordet ål får mig att rysa och vilja köra vampyrpålar genom bröstet på alla de som kallar sig fiskare. Ålfiskare. Det är egentligen sjukt vad som bränner sig fast i
hjärnstammen. Ofta är det de skrämmande skräcklika som sitter kvar. När jag var ung och fast i kroppen så var det fladdermöss som skrämde mig. Inte som i en skräckfilm där det finns ett litet välbehag i att bli rädd. Skräck som i armgeddon, undergång, dominas och förkastelse. Nu ser jag fladdermusen som en söt lite förvirrad radarvarelse.För tio år sedan var de annorlunda . Då slogs jag med den i mina LSD hallucinationer. Den stirrade mot mig från taket där jag låg på en maddrass i Pärs garderob. Den sänkte sig sakta mot mig och jag försökte psykstirra tillbaka för att skrämma den. Vingarna sträckte sig från vägg till vägg och rörde sig sakta och meditativt fram och tillbaka. Ren ondska. Jag skrek och slog mot den men den ville inte försvinna. Kjedjor och mörker.
Fladderaset dök även upp min värsta mardröm någosin. Jag hade läst Skymningsögon i en häktescell på avtändning. Smart. När jag vaknade och såg de sjukhusgröna väggarna visste jag att det inte var en dröm. Det var något mer. Jag hade förstått hur allt hängde ihop. Jag visste. Grunden för en spirande sinnesjukdom. När jag ringde på vakten så visste jag redan att han var inbalndad. Jag såg det i hans ögon när han öppnade celldörren. Det var tyst i korridoren och jag gjorde korstecknet bakom ryggen på honom med mina stela fingrar för att se om han reagerade.

Det är stopp i min dusch. Inte tvärstopp utan så att om jag duschar fem minuter så är det vatten upp till anklarna. Perfekt för en ål att trivas i. En vän till mig som fiskat ål sa att det inte gick att döda dem direkt utan man fick lägga dem i en påse för att de skulle dö. Jag vågar inte stänga ögonen.Det handlar inte om överlevnad. Det handlar om ren ondska.