Klockan är nu 01:37 och jag sitter med jobbångest. Från att ha sovit till 13-14 på dagarna så ska man återställas till ett socialt monster som funkar i både telefonsvararmiljö och kan fylla nån form av funktion på ett socsamtal. Tänk om jag kunde leva i min mentala festivalyra för alltid. Vad värdelöst. Härom kvällen ringde en vän till mig. Han sa att under tiden jag bott hos honom så hade han upplevt mig som rastlös och splittrad. Jag känner själv att jag behöver minst ett par rejäla adrenalinpåslag om dan vilket såklart gör mig trött och splittrad. Det är faktiskt en underbar drog på många sätt. Den fyller de basala drogkraven som att slippa känna och tänka för mycket. Tro att man sysslar med något viktigt. Men samtidigt så gör den dumma saker. När man tar amfetamin tex så reagerar kroppen på ungfär samma sätt som under adrenalinpåslag. Kuken krymper, hungern försvinner och pupillerna gör sig beredda på att ta in alla intryck 360 grader. Rent köttsligt så befinner man sig i ett katastrofläge. Det är som att stå på Estonias reling fast kanske 24 timmer i sträck. Om man förstår det här så förstår man även att adrenalin är utmärkt att knarka på. Jag kommer ihåg en gång när Micke drack en ampull adrenalin och ställde sig på en cykel. La i högsta växeln och trampade. Ovärt.

Jag är dock glad att han ringde för nu vet jag att det finns nån som bryr sig och då kanske det ändå är värt allt. Vem behöver inte få sin världsordning omkullkastad med jämna mellanrum. Inte jag kanske men resten av er människor. Få hål på bubblan och fylla sin äckelfärgade horisont med lite färg. Fan jag börjar nästan längta till jobbet.