Paniken växer för varje steg och jag känner att gråten bränner under ögonlocken. Inte visa. Vara stark. Den lilla kattleksaken plingar mot marken och trots den vackra sommarnatten känns döden väldigt närvarande. Jag ser för mitt inre krossade ben, hål i backen som slukat dig och grävlingar som snabbt har tagit slut på ditt lilla liv. Jag tänker i min fullblommande egoism och ivrigt påhejdad av GADen att jag skiter i dig egentligen. Jag vill bara att ingen ska se mig som den fullkomligt glömska idiot jag är. Se mig som en äcklig luffare som inte klarar ansvar. Det är inte vad de säger, det är vad de tänker. Det påminner mig om när vi band Fredrik vid ett träd som liten och tryckte upp ett par damtrosor i hans ansikte. Samvetet fanns där. Jag var elak men känslan av att mamma skulle få reda på det och hur arg hon skulle bli var 1000 gånger större än känslan av att jag skadade någon. Karva i någon.

Svea springer i panik runt våra ben. In i vedhögen. Ut på åkern. Hon söker sitt barn som hon uppfostrat och tagit hand om. Hon letar. Inget ger henne ro förren hon vet. Vi ger upp. Går in. Åker hem. Svea springer.

Jag drömmer och vaknar. Om och om. Varje gång jag hittar honom sätter jag mig upp i sängen och inser att han fortfarande är borta. Ansvar dyker upp. Ansvar dyker ner. Jag ringer henne. Redo för en verbal halshuggning. Den uteblir. Det är inte vad de säger, det är vad de tänker.

Jag ger upp.
Vi hittar honom. Jag bryr mig inte.
Som vanligt och du skrattar mig rakt i ansiktet. GOD eller GAD. Kalla dig vad du vill. Det gör lika ont.