När en våg drar sig tillbaka så lämnar den oftast en släkting bakom sig. Ett litet skum som ligger kvar. Som inte fick följa med de stora killarna tillbaka ut till havs. För att inte bli alldlles för pretantiös nu och behålla nån form av värdigthet utan att ramla in i massa skolgårdsrefrenser och skaldjurtallrikar så nöjer jag mig med att bekräfta att ofta så är det så att det som är kvar när pöbeln dragit vidare som är det mest interessanta. Och att min mage är på ungefär samma känslomässiga stadie som den där skummetaforen. Tror jag behöver mer krillolja. Eller kanske bara en kram. Eller mer av allt. Gift som gift liksom.