Det borde finnas spärrar mot sånt. Saker jag avskyr men inte kan värja mig emot. The Fountain är en sådan sak. Fantasy, kärlek och sience-fiction. Fast det är klart. Bra skit är just bra skit vem som än bajsar. Det är vackert när jag får den där larger than life känslan och det kan jag bland annat tacka Clint Mansell för som torde vara en av sin tid mest underskattade och samtidigt bitade. Jag kommer ihåg hur chockad jag blev när de använt hans oerhört vackra Requim for a dream theme och gjort om det till nån jävla Sagan om ringen spya. Nu råkar jag gilla Sagan om ringen också men det hör inte riktigt hit för än en gång blev jag påmind om hur mycket det handlade om pengar och hur lite det handlade om kärlek. Jag vet inte om det bara är jag men det här är bland det vackraste just nu. Punkt. Knäpp mig gärna på näsan igen.

Clint Mansell-The Last Man (The Fountain)

Clint Mansell-Stay With Me (The Fountain)

Clint Mansell-Summer Overture (Requiem For A Dream)

Clint Mansell-Dr.Pill (Requiem For A Dream)

Ål säljs ibland färsk i livsmedelsaffärernas fiskdiskar. Det är en läckerhet som tillagas och äts på en mängd olika sätt.


Bara ordet ål får mig att rysa och vilja köra vampyrpålar genom bröstet på alla de som kallar sig fiskare. Ålfiskare. Det är egentligen sjukt vad som bränner sig fast i
hjärnstammen. Ofta är det de skrämmande skräcklika som sitter kvar. När jag var ung och fast i kroppen så var det fladdermöss som skrämde mig. Inte som i en skräckfilm där det finns ett litet välbehag i att bli rädd. Skräck som i armgeddon, undergång, dominas och förkastelse. Nu ser jag fladdermusen som en söt lite förvirrad radarvarelse.För tio år sedan var de annorlunda . Då slogs jag med den i mina LSD hallucinationer. Den stirrade mot mig från taket där jag låg på en maddrass i Pärs garderob. Den sänkte sig sakta mot mig och jag försökte psykstirra tillbaka för att skrämma den. Vingarna sträckte sig från vägg till vägg och rörde sig sakta och meditativt fram och tillbaka. Ren ondska. Jag skrek och slog mot den men den ville inte försvinna. Kjedjor och mörker.
Fladderaset dök även upp min värsta mardröm någosin. Jag hade läst Skymningsögon i en häktescell på avtändning. Smart. När jag vaknade och såg de sjukhusgröna väggarna visste jag att det inte var en dröm. Det var något mer. Jag hade förstått hur allt hängde ihop. Jag visste. Grunden för en spirande sinnesjukdom. När jag ringde på vakten så visste jag redan att han var inbalndad. Jag såg det i hans ögon när han öppnade celldörren. Det var tyst i korridoren och jag gjorde korstecknet bakom ryggen på honom med mina stela fingrar för att se om han reagerade.

Det är stopp i min dusch. Inte tvärstopp utan så att om jag duschar fem minuter så är det vatten upp till anklarna. Perfekt för en ål att trivas i. En vän till mig som fiskat ål sa att det inte gick att döda dem direkt utan man fick lägga dem i en påse för att de skulle dö. Jag vågar inte stänga ögonen.Det handlar inte om överlevnad. Det handlar om ren ondska.

Vatten är en bristvara. Iallfall i ansiktet på många män. Till exempel i min pappas ansikte när han begravde sin mamma. Min farmor. Nu ska jag inte låtsas vara bättre på något sätt för det är jag inte. Alla bär vi våra sociala arv och jag kan bara kallt konstatera att det är såhär det ser ut. Min lillebror grät iallfall i floder och jag fick en ursäkt för att klappa honom lite sådär broderligt på huvudet och inte krama sönder den lilla älskade krbaten som jag egentligen ville. Kanske är det en generationsfråga, kanske en mansfråga. Kanske lite av varje eller ingenting. Det enda jag vet relativt säkert var att det spelades Sven Ingvars. Och att jag kände mig som en av de där brittiska dramerna när en fölorad son återvänder till sin lilla hemort för att begrava sin far. Alltid far. Nu var det inte så men det räckte med dramatik för mig. Jag gör ofta så när jag inte orkar känna en känsla rakt av. Lägger den i framtiden. Jag sitter i situvationen och tänker hur jag i framtiden återberättar situvaationen jag just nu befinner mig i. Då skyddas jag. Kanske kommer jag klara det. Eller så kan man ju alltid göra som idiottanten som efteråt för att liksom lätta upp stämmningen la till " Nu ska det bli fint med en grogg". I min värld sa hon "Vad jobbigt det här är, låt oss bedöva oss". Kanske är det ingen skillnad på mina tankeloopar och hennes grogg. Det handlar om överlevnad och det får man inte underskatta. Det handlar om överlevnad.