Young Buck feat 50 cent-Im a solider

-Vet ni vilka som kommer ärva jorden? Vapenhandlarna. Alla andra är för upptagna med att döda varandra. Det är nyckeln till överlevnad. Gå aldrig ut i krig. Särskilt inte mot dig själv.

Medan privata vapensmugglare ännu har framgångar är världens största vapenleverantörer
USA, Storbritanien, Ryssland, Frankrike och Kina. De är också de fem ordinarie medlemmarna i FNs säkerhetsråd.

Lord of War.

Eftersom borstbindarens dotter gjorde ett så fint inlägg om en låt jag skickat henne så känner jag att jag vill återgälda. Hon skickade den bästa Klaxonsremixen jag hört hittills. Jag har då ändå hört ett par och har varit sådär måttligt imponerad. Det här är dock kärlek ala bästa 90talsrave. Jag skulle även vilja skicka ut en förfrågan. Är de någon som har en susning om mp3 bloggar som har klassisk musik? Jag hittade den här som jag gillade. Jag postar med två låtar som jag tycker mycket om. Först en klassisk klassiker för att komma i stämning. Vivaldi. Den låter som livet själv. Sedan ett cellomayhem. Gott så.

Klaxons-Atlantis Crystal Castles Mix

Antonio Vivaldi-Summer-III-Presto

Antonin Dvorak-Cello Concerto Op. 104 in B minor

Traci Lords-Fallen Angel


Idag får John Milton från Djävulens advokat ordet:

-Eddie Barzoon. -Jag hjälpte honom med två skiljsmässor, kokainberoende och en gravid receptionist.
-Guds skapelse. -Gud exceptionella skapelse? -Ha!
-Och jag har varnat honom Kevin. -Gång på gång..medan han har farit omkring... som en uppskruvad leksak!

-En girigbuk..på 100 kilo. -Nästa årtusende närmar sig med stormsteg. -Titta noga på Eddie Barzoon. -Han representerar nästa millenium. -Människorna. -Inte undra på att de blivit som de är. -Man skärper människans aptit tills den kan klyva atomer med sitt begär.

- Bygger upp enorma egon stora som katerdaler och ansluter fiberoptiskt världen till minsta impuls. -Smörjer de tråkigaste drömmar med dollargröna guldfärgade fantasier tills varje människa blir sin egen gud. -Vart är vi på väg? -Och medans vi stressar hit och dit, vem bryr sig om jorden?- Luften förorenas, vattnet surnar. -Honungen smakar radioaktivitet och det går bara fortare.- Man hinner inte tänka, förbereda sig.- Köp framtid , sälj framtid, när det inte finns någon framtid!

-Det är som ett skenande tåg.- Miljarder Eddie Barzoons joggar in i framtiden. -Varenda en tänker våldta Guds föredetta planet och sen frånsäga sig allt ansvar när de böjer sig över tangentborden för att räkna ihop sina timmar. -Och då kommer straffet! - Du måste göra rätt för dig, Eddie.

-Det är lite för sent för att backa nu. -Du mår illa, kuken svider, ögonen är blodsprängda och du ropar på hjälp!- Men du får ingen hjälp! -Du är alldelles ensam Eddie.
-Guds exceptionella skapelse.

Strip Music-Sugar and Lime

Strip Music-Bright Eyes

Jag brukar ha problem att gråta. I synnerhet till filmer. Det är inte många som berör mig helt enkelt. Ibland har jag trott att jag är känslokall. Avstängd. Det kanske jag också varit. Istället har jag som substitut fått värmerusher. Som att trycka koffason rakt genom kroppen med kallt stål. Det är något fint. I naturlig miljö. Idag såg jag en film. World Trade Center heter den och är regisserad av Oliver Stone. Det är en svulstig amerikansk film. Jag ogillar såna. Jag gillar såna. Jag hade redan de första minuterna värmerusher. De börjar liksom vid knävecken och letar sig uppåt. Till ansiktet. Sedan kom det. Jag blev först chockad. Sedan glad. Tårarna letade sig ner för mina kinder. Jag hulkade. Jag hulkade. Jag hulkade.
Det som berörde mig mest var inte de storslagna scenerna. Det var de små mellanmänskliga sakerna. En kvinna som var ledsen för att hon skrikit på sin son. En man som tänkte på sitt bygge hemma. Vardagliga saker som vi alla gör. En sak som dock störde mig var att de som låg gömda och begravda under rasmassorna alla hade famliljer som satt där hemma och väntade. Det var fint. Det som inte var lika fint är att förmodligen låg det bara några meter bort en man, en kvinna, ett barn som inte hade någon som väntade på dem. De låg där och väntade på att dö. De visste så väl att det skulle ta lång tid innan någon saknade dem. Vi kanske ser dem på tunnelbanan imorgon. Pratar vi med dem? De blir ett namn i statestiken. Siffra. Finns det något mer nedvärdernade än det. Hur glad jag än är över att jag kan gråta till en Oliver Stone film så sitter det som en liten törn i pannan. Ni blev kvar därnere. Ensamma. Förlåt. Klarar jag av detta så kanske jag även kan hjälpa er. Kom så går vi.

Åh du satans förkylning. Du kommer knäcka mig. Döda mig och mitt förnuft. Kasta loss.

Chromeo-Fancy Footwork

Boeoes Kaelstigen-Spectre

TripHop/Portishead/Elektro/Dub/Fat bastard feat New Millenium.

Jag var på filmen Last king of Scotland idag. Vilken jävla film. Den var som en hästspark i bröstet. Det är det jag vill se när jag ser en film. Att filmen ska upphöra och ge mig en fysisk upplevelse. Min tjejkompis som jag gick med vred sig av obhag när tortyrsecnen utspeldes. Vilket jävla as Idi Amin. Men samtidigt så ser man samma mekanismer överallt. I alla sociala skikt och i alla sammanhang finns det hirakier . En del bestämmer. Andra lyder. De flesta gör båda fast i olika samanhang. Makt berusar. Det vet jag. Det är läskigt och lika starkt som vilken valfri vitpudrad produkt som helst. Samma funktioner. Man får kontroll. Synapserna rasar. Det är en sjuk tanke. Att livet går ut på att ha så stort dopaminutflöde som möjligt under ett visst antal år. Den som har flest flöden vinner. Den som inte har det kan ju ägna sig åt en härlig livsmix av terapi och Zoloft. Finns gud? Hoppas han kan ge mig lite dopamin. Kanske vi kan hjälpas åt på något sätt? Det finns ju snälla männsikor som dränker min inbox med reklam för Viagra och DXM. Jag borde ta kontakt med dem. Kolla varför de helt gratis ägnat sitt liv till att erbjuda massa lycka till mig.
Eller som en kille som tycker om att sprida lycka sa: They dont drink Pepsi they just sell Coke.

Young Jeezy-Gangsta music

Fred says:
Vad lär vi oss av det här?

Fred says:
Fred har alltid rätt kanske?

Fred says:
Närå

Johan says:
Ja du har många gånger rätt

Fred says:
Din bror skickade alla hjärtansdag hälsning

Johan says:
Men du kan ha fel också

Fred says:
Det var gulligt tycker jag

Johan says:
aha

Johan says:
coolt

Johan says:
men ingen till mig

Fred says:
Ja jag har ofta fel....lite sämre på att erkänna det bara

Johan says:
Det vet jag

Johan says:
Tur att jag är en sån clean polare som rättar dig, å låter dina misstag gå ut över mig

Fred says:
haha

Fred says:
fan va taskig du är

Johan says:
så du kan trycka ner mig å lyfta dig själv

Johan says:
whats are friends for

Fred says:*gråtersmiley*

Fred says:
fan det värsta är ju att jag är sådär ibland

Fred says:
nu går jag och hänger mig

Johan says:
Ja men när det gäller dig så får du vara så, det är sjukt.. Skulle det vara någon annan så skulle jag hata den personen.. Men dig Älskar ja

Johan says:
Så jag är bara glad att du är dig själv med mig, för det är jag med dig

Fred says:
det var sjukt fint sagt

Johan says:
Tack

Johan says:
Fan hatar akassan

Robyn-Konichiwa Bitches (Trentemöller Remix)

Musik är bra. Musik är nyttigt. För vissa livsnödvändigt. Det är vacker och fint. Skevt och fult.
En sak som jag funderat mycket på är hur jag ska kunna hålla i-sär en persons image/liv och musik. Jag kan inte lyssna på R-Kelly utan att tänka på vad aset har gjort. Det liksom knepar till i skallen när den senaste i raden av elektroniska artister hyllar hur mycket droger har betytt för musiken. Ibland går jag nästan på det. Sen får jag förhoppningsvis en knack i huvudet. Som idag. En kille på hemmet jag jobbar på fick reda på att han inte får vara kvar längre. Knarkat en gång för mycket. Han grät. Jag grät. Nästan. Då vill jag bara kliva in i en musikvideo och örfila Meth eller vem som helt som för tillfället gapar om hur bra weed är.

Jag kommer härmed officiellt ur garderoben. Jag gillar musik. Och det betyder allt från Basshunter till den senste White Label tolvan. Jag har nämligen en liten tes om att väldigt mycket människor inte gillar det de egentligen gillar. Eller mer kanske att de gillar hypen. Den är giftig. Den är ond. Ibland rättfärdigad. Oftast dödande. Jag är en av dem. Försvararna för den godan smaken. Den bittra smaken. Ytan. Jag ska försöka. Verkligen försöka att helt utan det där äckliga lilla ironiska leendet i mungipan säga rakt ut vad jag gillar. För med ironi kan man komma undan med det mesta. Men att rakt och klart säga vad man tycker. Det tar. Skämten är över. Jag vill inte vara ett flockdjur längre. Jag sökte något annat. Invidualism kanske. Men den så kallade moderna männsikan som självförverkligar sig och kämpar så hårt för att vara speciell är bara en. I mängden. Götgata upp. Skånegata ner. AG. Vad gör ni med mig.

Jag firar genom att posta en helt okkkreddig låt. En hel. Och en halv. Vilken som är vilken är upp till er. Glöm inte.

Fläskkvarttetten feat Cristian Waltz-Stay the same

Feadz-Edwrecker

Triad-Put the lights out(anti-ironing remix)

Anna-Nicole Smith är död. Jag började nästan gråta när jag läste artikeln om hennes liv.

Tvådagarskurs om partydroger. Kan det vara nått. Efter en dag måste jag nog säga ja. En salig blandning av föresläsare och löst folk. Först ut var Björn Fries.
Tydligen skulle mobilisering mot narkotika försvinna om ett år. Om något likvärdigt skulle ta över förstod jag ej. Undrar om det har något med den nya regeringen och göra. Eller så har helt enkelt anslagen gått ut. Vi har (Sverige) tydligen fått guldmedalj av FN för våran drogbekämpning. Medaljen har även fått en del kritik. För vad vet jag inte. Har för mig att Faktum tog upp det hela. Sedan var det lite blandat. En tant som tog upp en helvetes massa statestik. En av overheaden hon la upp visade en kurva över hur narkotikabruket sett ut i Sverige under de senaste 30 åren. Kurvan pekade rätt mycket uppått. Utom på 80talet. Då var det inte många som knarkade. När tanten fick frågan varför så blev svaret enkelt: -Då samarbetade de olika myndigheterna. Jag liksom hajjade till. Det fanns alltså en modell som uppenberligen funkade. Den övergavs? Varför? Pengar? Ibland är det mycket lite jag fattar och det är kanske lika bra så.

Mobilisering mot narkotika

Jag har funderat lite på det här med drivkrafter. Jag har ju tex gjort några musikvideos. Tycker jag att det är kul? Ja kanske. Gör jag det för bekräftelse? Förmodligen. Kan det vara så illa att jag inte alls är en kreativ person som jag så länge trott. Att min såkallade kreativitet har egentligen varit uttryck av annat. Kanske ett substitut för droger. Kanke ett substitut för känslor. För kärlek. Borde man inte skapa utifrån kärlek och inte utifrån ett sätt att bli sedd. Eller är den enda konsten som kommer ur kärlek, stickning studiecirklar och hemslöjd? Kanske är det så att det mest bespottade som man endast kan närma sig med ett stort mått av ironi är det enda äkta. Real. Mormor är real som stickade den där halsduken åt mig.
Fan det här kommer sluta med att jag gör Rickard Hobert filmer och går barfota i vita linnebyxor på stranden med min collie. Fast Kay Pollack är ju lite småmysig. Våga leva och allt det där. Det jag är mest rädd för av allt är att jag kommer börja må bra och poff, jag har inte något behov av att uttrycka nått. Jag blir, du hemska ord, nöjd. Jag bits inte längre. Jag rullar nerför. I lagom takt.

Cloud Cult-Take your medicine
(stulen från Indiemaffian)

Tarik Saleh skriver en interessant krönika här. Tyvärr tror jag att det stämmer. Många tjejer och killar går igång på att den andre motparten spelar svår och otillgänglig. Jag skulle dock vilja påstå att det sträcker sig längre än när man väljer en partner/flirt/ragg. Där tycker jag att det kan vara ok. Däremot skulle det vara roligt att se hur många som ärligt skulle stå för att de är ensamma. För det är vi. Sjukt ensamma. Det är fult att vara ensam. Att alltid vara på väg nåntsans och alltid ha planer. Det är det normala. Fy på dig om du skulle ha några dagar som inte var planerade. Eller att vara rädd. Det är också en känsla som inte riktigt får plats. Blyg någon?
Det kanske vore på sin plats om man allvarligt klassificerade såna som led av någon av ovanblivande sjukdomar som just sjukdomar. För det är väl så? Det skulle ju vara helkonstigt om man frågade nån hur personen mådde och den började ha ett långt utlägg om hur rädd personen var när den gick hemifrån. Den är ju sjuk.Vi skulle kunna anställa en jävla massa personliga assistenter som tog hand i om de blyga. De rädda. Som hjälpte till att betala in räkningar. Som hjälpte till att handla.
Beroende av någon ska vi inte tala om. Tänk dig in i situvationen att du skulle behöva någon. Den är rätt läskig. Tänk dig in i att den personen inte alls är lika interesserad. Då var det ju bättre att inte lagt in något alls i potten från början. Helst vore det bästa om hela livet var som ett grått strack. Då vore vi alla nöjda.

Mellan rum-En film av Maud Nycander