SMS 17:11 på nyårsafton:

HAPPY NEW YEAR!
A bit early i know but i have thousands of rich and sexy friends. So i tought id start with the ugly and poor fuckers first!

29 december smäller det. Eller smäller och smäller kanske är att ta i. Det är dock en stor dag på flera sätt. Jag fyller 30 år. Jag har varit drogfri och nykter i 8 år. Jag ska ha möte angående dokumentären. Alla grejjor är bra på sitt lilla sätt.

Sedan vill jag passa på att pusha för en annan blogg nämligen RISKY BIZNIZ.
Det är vad jag förstår två 18åriga killar som driver den med stor passion för dans/elektroniskt. Hyfsat många men framförallt riktigt bra låtar. Den sista posten med julmixen kanske inte var sådär klockren men annars är det riktigt bra grejjer.
Fortsätt!

Fan oxå. Det skulle ju bli en fröjdefull jul. Istället kommer jag hem och möts av en mamma i upplösningstillstånd. Alla klapparna är inte handlade och det är enligt mamma låtasfarsans fel.

Hon vill inte fira jul längre och jag vet inte eller får inget grepp om vems "fel" det är. Hon har ofta julångest det vet jag men samtidigt kan det vara så att hon har dragit i låtasfarsan som inte hjälpt till i julbestyren.

Jag föreslog att vi skulle ta en promenad men det ville hon inte. Jag föreslog att hon måste prata med "Erik" som vi kan kalla honom. Det ville hon inte.

Nu skriker de på nedervåningen. Mest tycker jag synd om mina yngre syskon. Tänk om mamma inte följer med på julfirandet imorrn. Vilket jävla piss.

Mina ögon svider för att jag vill gråta men jag vågar inte här hemma. jag har aldrig vågat gråta. Jo det har blivit bättre men ett tag så var jag nästan desperat. Jag satt och bläddrade i gamla fotoalbum och lyssnade på ledsam musik. Patetiskt jag vet men det var mitt sätt. Det lyckades såklart inte. Nu för tiden vet jag inte vad som får mig att gråta. Jag stog bredvid en nybliven mamma idag och hon höll ett litet nyfött barn i handen. Då ville jag gråta. Jag fick en väldig längtan efter en familj. Att få uppfostra ett barn. Vara en trygg hand för någon.

Sist jag verkligen grät var på min morfars begravning och inte ens då fick jag fram några tårar under själva begravningscermonin. Och jag ser mig ändå som en rätt känslosam kille som gärna pratar om allt mellen himmel och jord. Jag fick smyga in i begrvingskapellet efter allt var klart. Då bröt jag ihop. Snälla mamma bli glad. Det är jul för fan.

För ett tag sen fick jag en ide att jag skulle vilja göra ett Tv-program om ung kultur för unga vuxna. Smalt sub-kulturigt och trevligt. Jag visst inte riktigt hur jag skulle utforma det rent konkret och gick en dag en promenad med en vän som jag berättade om mitt lilla i-lands problem.
Hon kom upp med en jättefin ide som jag gick igång på. Vi tog varandras platser. Hon som är markandsföringstjej blev kreatör och jag som är flummig skapare styrde upp möten mm.
Vi hade ett möte med ett Tv-bolag som visade visst intresse.
En av programpunkt ska vara att någon har ett speciellt intresse, gärna en känd person med ett intresse för något helt annat än det han är känd för, ska intervjuvva en person som är riktigt jävla insöad på saken.
Tänk vad underbart det skulle vara om det tex visade sig att Horace Engdahl hade ett stort och brinnade intresse för japansk undergroundtechno. Att få se honom sitta och intervjuvva en stor japansk idol på knackig engelska men med sin intellektulla ton genomsyrandes alla frågor.

Så min fråga blir: Vet ni några svenska kändisar med en stor passion för något?
Skulle vara roligt att höra, E-types vikingahook känner jag dock redan till.

JAG ÄR!

När jag gick till banken slog det mig att man/jag är så många saker. Både enligt mig själv och andra. Jag är: Filmare, bankkund, bloggare, www-beronde, musiknörd, klädberoende och tusen andra rätt ytliga saker. Tyvärr tror jag att det är just de mer obetydliga sakerna jag bedömmer mig själv och andra efter. Jag skulle ju kunna fylla på listan med massa andra saker typ: jag är smart, trevlig, ödmjuk, luktar gott. Tyvärr är det inte det jag tänker på utan snarare det första sakerna jag räknade upp. Vilket blir rätt endimisonellt. Jag tänker på en mening som jag förut stört mig på. -Jag är först och främst människa. New age flum har jag alltid tänkt. Kanske är det så. Kanske har jag blivit New Age sen den där jävla Aloe Veran i sommras.
Eller så är det nått så fundamentalt som att alla människor delar det mesta. Resten klär vi på oss. Hmmm. Jag ska fan ta tillbaka uttrycket från mig själv. -Jag är först och främst människa.
Får se hur länge det håller.

Tänkte att jag skulle skriva massa om hur det går med dokumnetären. Eller avsaknaden av den kanske. Så det gör jag. Lite. Det senaste är att vi ska ha ett möte på TV-kanalen om framtiden för filmen. Eller den ska göras så mycket är vi överrens. Tyvärr så vägrar producenten fortfarande svara på min SMS/samtal. Ibland kokar jag när jag tänker på det. Samtidigt finns det så mycket jag kunde gjort annorlunda. Jobbbat hårdare. I den här filmen behöver jag nån som pushar mig för att jag ska komma framåt. Jag trodde jag var tydlig med det. Det kanske jag inte var. Filmen är för personlig. Den kommer visa saker.
För att gå emot mina rädslor så behöver jag ett stöd. Inte ett motstånd. Det är så mycket enklare med fiktion.
Mötet ska vi ha på min 30 års dag.

För övrigt är det enda som får mitt hjärta att banka lite hårdare just nu Nordpolen. Kolla upp honom. Det är elektronisk svensk pop.Tyvärr funkar inte länkarna längre som jag lagt upp nedan men datavana som ni är borde ni kunna spåra honom. Låga patetiska klyshiga texter. Därför älskar jag honom.

Alla vill veta var du köpt din tröja. Idag var jag in till en kompis som har en klädaffär. Jag brukar handla där ibland. Ibland får jag rabatt. När jag såg tröjan på bilden började jag fundera på det här med identifikation. Det låter så klyshigt. Det är klyshigt. Men klyshor finns. För att de existerar. När jag frågade vad tröjan kostade svarade min vän utan att blinka. -2000kr. Jag svarade oxå utan att blinka. -Fett. -Men om du ger den till mig för 1500 så tar jag den rakt av.

Det finns värre saker man kan göra för att känna att man är nån. På en del ställen kan man slå ihjäl någon för att få vara någon. På en del ställen kan man skära sig för att känna att man tillhör något. På en del ställen kan man köpa en tröja för 2000 kr för att känna att man tillhör ett samanhang. KASAM. Känslan av ett sammanhang. Det är starkt.

Jag tog dealen.

http://www.monkeybizzsthlm.blogspot.com/

Jag har ett väldigt bra jobb. Ibland kanske lite för bra. Vi får ofta uppskattning på olika sätt. Härom månaden fick jag frågan: -Vill du prova att gå till en kinesolog? -Öhhh vad är det?
-Det är en snubbe som påstår sig kunna lösa blockeringar.
Och inte på det där gamla tråkiga sättet med terapi utan genom att prata med min muskler.

Han förklarade följande. -Vi har minnen, positiva och negativa som hjärnan inte kommer ihåg men allt lagaras i kroppen. Cellerna minns. Genom att ställa ja och nej frågor till dig kan jag känna om de svarar ja eller nej (spänd eller svag muskel). Jag kan även ringa in problem på samma sätt och släppa blockeringar.

Ok. Kanske. Men jag vet inte vad jag ska tro. Enlig honom bar jag på en massa saker. Jag berättade att jag hade svårt att somna på kvällarna. Han sa:- Vi jobbar med det.

Sedan fick jag lägga mig på en bänk. Han höll min handled väldigt löst. Liksom kände ömsom med pekfingret ömsom med mittenfingret. Snabbt och repetativt. Han pratade för sig själv. Han ställde frågor till mig. Jag blev ledsen. Jag kände mig trygg. Faderligt på något sätt.
Jag fick följa hans fingrar fram och tillbaks. Det är jobbigt. Testa själva under en minut får ni se.

Sedan var det liksom över. Från att det kändes som vi kunde prata om vadsomhelst så blev allt vanligt igen. Var det här allt. Jag tackade och gick in till de andra.
Jag märkte att jag kände mig lungn. Inte så konstigt. Jag märkte att jag sket i allt. På ett positivt sätt. När folk ställde frågor till mig så kunde jag inte svara. Helt off. Utan hasch.
Det sjuka är att jag var helt sänkt i flera dagar efteråt. En mixad känsla av att det löser sig (vilket det nu är som ska lösa sig) och att allt är lungt. Det är bra tror jag. Ett bevis på att det fäste. Jag vet inte om jag är helt omvänd men jag tackar för att jag numer ser på personalvård på ett helt nytt sätt. Och sover.

Nordpolen-The four things

Ibland känns det så meningslöst att tycka nått. Tänk er följande senario: Ni har haft en massa konstiga saker i erat liv. Ni bestämmer er för att visa det. För alla. Ni lyckas få pengar till det. Pengarna ska gå till att göra en bok/film/prosa whatever. Personen som ska hjälpa er försvinner. Ni tar kontakt med dem som betämmer över hon som fått pengarna. De hittar henne. Allt som händer är att. Fler personer blir inblandade.
På längre sikt kanske det kan vara bra. Just nu skiter jag i. Hon sket i. Det är då känslan av att det är rätt meningslöst att överhuvudtaget tycka något infinner sig.

Nordpolen-Have to get out