Igår var det fest. Relesefest för Juvelens första Ep. Jag var typ dyngsjuk och väldigt tveksam till om jag skulle dit. Jag brukar inte gilla fester så mycket annars. Den här var dock rätt trevlig. Det kändes lite som att vara på ungdomsgård. Den tog plats i en källare som jag först trodde var nån form av svartklubb innan jag förstod att det var en replokal. I ett hörn som jag tolkade som hångelhörn bestående av kuddar tog vi plats. Kände sjukdomen kröp på mer och mer. Eftersom det inte fanns några alkholfria alternativ så gick jag en sväng och köpte Ramlösa som jag sög på. Sedan kom sjukdomen ännu mer. Kröp sig under skinnet. Jag såg en vägg av ryggar. Det var fint.
Jag gick hem.

Det har varit lite dåligt med uppdateringarpå sistonde. Inte för att jag inte haft tid eller så utan eftersom jag har försökt leva efter devisen på min blogg (då till skillnad från mitt vanliga liv) att om jag inte har något interessant att säga kan jag lika gärna vara tyst. Nu kan jag inte vara tyst. Anledningen heter Din Stalker och kommer från Malmö. Han är på kortet här ovanför. Han är jättebra. Det enda som gjorde mig lite besviken är att när jag hörde några mp3or med honom för några månader sedan så trodde jag att det bara var en slump att de där filerna jag laddade ner från någon på DC inhöll bla annat Din Stalker. Jag ville tro att det var någon 15 årig kille i Ljungskile som knåpat ihop låtarna eller kanske något kultförklarat 90 tals plojprojekt som jag missat. Det var det inte. Jävla MySpace. Det var en vanlig popkille i technokläder. Och ta mig inte fel nu. Jag tycker om popkillar i technokläder. En del kanske skulle säja att jag själv är en. Jag ville bara i min lilla naivitet tro att jag var själv om honom. Så jag satt hemma och lyssnade i smyg. Inte riktigt rumsrent men otroligt bra. Jag vill att ni oxå ska höra. Hoppas ni tycker om.

Din Stalker-Herr Reporter

Din Stalker-Dumklang

Din Stalker-Dear Weekend

Idag låter jag en Gäst-Bloggare komma till tals för jag har inga ord. Dessutom säger han det bättre än jag. Varsågod Ricky Bruch. Snott rakt av ur filmen "Själen är större världen".

"Det här livet är ett sjukhus, där varje patient är besatt av en längtan av att byta säng.
Han som ligger sjuk vid fönstret tror sig bli frisk framme vid elementet och han vi elementet tror sig bli frisk vid fönstret. Jag har den känslan att jag alltid skulle trivas där jag inte är.
Denna fråga om förflyttning är något jag oupphörligt ältar med min själ.
-Vad skulle du säga om att bo i Lissabon? Säger jag till min stackars frusna själ.
-Där det är så varmt och du skulle kvickna till som en liten ödla.
Staden ligger nere vid havet, man påstår att den är byggd av marmor och att befolkningen så till grad hatar träd och växter att de rycker upp dem med rötterna.
Där har du väl ett landskap i din smak. Men min själ struntar fullständigt i mig.
Den svarar inte."

Stefan Jarls kommentarer angående filmen.

Jag gick förbi två äldre män. Det var väldigt halt.Den ena var välklädd och proper. Han gick med rullator. Den andre såg mer gangster ut. Som om han letade efter sin ungdom. De var båda rädda för att ramla och gick följdaktigen väldigt sakta. Den lite mer gangstriga gubben stannade och sa till den propra: -Jag vet vad som skulle behövas. -Tre stora järn så hade vi slappnat av och hade inte ramlat eller halkat. Jag log lite för mig själv, glad över att ha hört något roligt. Sedan tänkte jag efter. Vad var det som var så roligt egentligen. Inget. Tvärtom. Jag är glad att jag slipper dra alla dessa torra spritskämt. Det e så enkelt trist och banalt. Ett sätt att i en situvation få några leenden och vara lite sådär on the edge. Jag har ju själv dragit olika drog och sprit skämt tusentals gånger.
Vill man dra det till sin spets skulle man kunna säga att oftast drar jag (fast egentligen skulle jag vilja säga ni) ett spritskämt i brist på annat. För att det inte finns något vettigare att säga. Men det tänker jag inte säga.

Kanske reagerar jag så starkt för att jag på senaste tiden själv varit sugen på att få festa. Jag är så jävla trött på att vara nykter missbrukare. Jag vill oxå stå och svaja på nån klubb utan att tänka på morgondagen. Jag vill oxå stå och spy utanför någon snygg tjejs trappuppgång. Det kan jag inte. Det vill jag inte. Ändå saknar jag det. Varför kan inte jag vara som alla andra? Utan alla dessa duktiga funderingar. Dum. Jag tror nog iofs att den stora knäcken är helt enkelt att jag tycker det är jobbigt med ansvar. Festar man tänker man inte. Slipper ansvaret. Finns inget att oroa sig för. Det tar amfetaminet hand om. Jag saknar att gå in i en trappuppgång, göra i ordning en dos, sopa i mig den och gå ut i skimmret. Allt är lite mer rosa. Allt är lite vackrare. Tävla i vem som är mest väck. Det fyller en massa mänskliga behov i en sån enkel form. Pillret mot ensamheten. Pulvret mot osäkerheten. Vallmon mot hålet i bröstet. Hela behovstrappan i en byxficka. Det är ett väldigt enkelt liv på många sätt.

-Whats that coming over the hill. -Is it a monster?

Jag får nog spara på min lite mognare skjortprofil ett tag till. Svårt att hålla sig när jag ser sånt här godis. I skrivande stund är de nog tyvärr redan slut. Men en finns till mig i de dammiga hörnen. Bara hoppas att den passar. Whyred. Eton. Ni får stanna i garderoben ett tag till. Polkagris here i come!

www.monkeybizz.se

http://www.monkeybizzsthlm.blogspot.com/

http://frashness.blogspot.com/

Allt är ofta enkelt. Iallafall för mig i det här att styra mitt mående. Jag kan ibland sitta och undra vad jag mår dåligt över. Sedan städar jag lite. Då mår jag bättre. Förmodligen är det inte städhandlingen i sig som gör det utan att jag gör något positivt för mig själv. Så lätt. Samtidigt lika lätt att glömma bort. Tvätta. Mår bra. Sitta framför datorn i fyra timmar. Inte bra. Ändå gör jag det. Kanske för att jag vill men större sannolikhet av lättja. Sedan tror jag att det kanske finns något tryggt i att må dåligt. Som om att det glada och lyckliga vore farligt. I det svarta vet man allt. Hur man ska tänka vara och känna. Man kan ju tom få riktigt bra sidovinster av att må dåligt som tex bra med samtalsämnen. Det är ju svårt att vältra bra saker. De liksom bara är. Behöver inte ventileras. Eller så är det ovanan. Om man även vältrar det bra så kanske det växer och får fäste. Sedan tycker många att man är så djup och förstår precis vad den andre menar. För man har ju varit där själv.
-Gud va bra det känns att öppna sig för dig. Fuck off.
Demons. Fördriva er ska jag. Med dammsugaren. Jag ska bli lyckligare än Runar inslagen i bilbelpapper och kyrkokörer.


http://riskybizniz.blogspot.com/

Tripp: Det är konstigt det här med ex. Det går liksom aldrig att få en normal kompisrelation. Eller?Det känns som jag behöver bevis. Eller åtminstonde ett vittne.

Trapp: Den 29december hade vi möte. Om dokumentärfilmen. Den blir av. Vilket kanske är bra.
Jag har en del jobb framför mig för att uttrycka mig milt. Hoppas den blir bra. Annars flyr jag landet.

Trull: Släpar kassar.Tar hand om sina barn.Ensamstående. Ni borde fan ha en medalj varenda dag. Någon frågade mig en gång om det inte var jobbigt att vara knarkare. Nej inte ett dugg.

Jag har på sista åren blivit sjukt flygrädd. Förmodligen hör det ihop med att jag har blivit medveten om min egen dödlighet och att jag klassas in i samma kategori som de flesta andra. HomoSapiens. Det har i vissa fall dragits så långt att jag tänker på vilket säte det skulle vara säkrast att sitta om bussen krockade.
Förra vecka frågade chefen mig om jag ville åka till Kiruna eftersom en av killarna på jobbet hade rättegång där. -Ni måste ju få göra de roliga sakerna oxå. Hmm.
Jag gjorde mitt bästa för att förberda mig för flygturen. Kinesologen gjorde sitt bästa för att dämpa ångetsen. Min klient lovade att hålla mig i handen om vi störtade.

De lyckades. På uppvägen kändes det inte så jättefarligt. Jag lyckades att mellan käkspänningarna tänka saker. Fan vad vackert livet är. Om jag överlever ska jag sluta snusa.

Vi blev hämtade på flygplatsen av en socialsekreterare. Hon gav oss en sightseeing runt om i bygden. Det var väldigt vackert. Dessutom var det vinter. På riktigt. Jag har aldrig varit högre upp i landet än Umeå förut. Och dessutom var det enda jag såg i Ume insidan av en häktescell i tre veckor så jag vet inte om det räknas riktigt.
Det fanns ett lugn i luften som jag inte känt på länge.

Rättegången var inte så mycket att orda om. Snabb och smidig. Efteråt gick vi ut på stan för att möta min klients mamma och 3 åriga lillebror. De är alla från Indien och kan inte språket så bra. Det är dessutom en tragisk historia. Dock inte ovanlig. En svensk man åker till ett land långt bort. Tar med sig en kvinna hem. Som drömmer om ett bättre liv. Hon får ett helvete.
Hennes små barn får ett helvete. De flyr. Hamnar på en instution. Äldste sonen börjar kanarka. Hamnar på ny instution. Våran instution.
Jag bar runt på lillebrodern. Det tog ungfär en minut innan han började kalla mig för pappa. Tydligen kallade han alla vita män för pappa. Väl hemma hos familjen slog han mig med en leksksbil i ansiktet. Sedan la han sig och kramade mitt knä. Jag hoppas vi inte får honom till mitt behandlingshem om 10 år. Hoppas.

Flyget hem var sjukt obehagligt. Jag förberedde mig på att dö. Jag överlevde. Inte alla gör det.
Jag la in en stor snus så fort vi landat på Arlanda.