Så. Nu har jag knäckt nöten som världspsykiatrin har väntat på. Så ut med långa antideppressiva behandlingar och elchocksterapier. Ut med läkarintyg och Ritalina. Och in med, håll i er här kommer det. Städning. Det låter banalt och det är det oxå. Men efter ha rensat min lilla etta på ungefär en sopsäck skräp och två sopsäckar tvätt så kan jag bara leende konstatera att endorfinerna flödar som aldrig förr. Synapserna står som vidöppna trumpeter som skriker ut sina fanfarer till de olika receptorerna. Så Gunnar Bergström vad säger du nu? Jag vet vad jag säger iallfall. Bränn FASS.

Den lilla svarta har blivit stor nu. Jag brukar kalla henne för det. Det fanns en tid då jag kunde hålla henne i schack. Relativt enkelt till och med. Det kunde räcka med att springa, spela fotboll, fika med en vän eller annat som gör pöbeln lycklig för att slippa tänka på en kall pistolpipa som ger en varm känsla i bröstet. En gång i tiden tillhörde jag dem. Nu är det inte lika enkelt. Jag brukar fundera om jag gått över strecket och gett henne för stort utrymme. Lekt med henne tills hon blivit ett monster som är okontrollerbart. I en mediavärd är hon eftertraktad för att kunna skapa. I verkligenheten är det ungfär lika sexigt som min fördetta frivårdsinspektör. Nu finns det nog egentligen bara två utvägar. KBT eller en praktikplats hos en likhämtare. Skillnaden kanske är mindre än vad man tror.