Episkt:

Det här med bloggar är svårt. Som ett semi-liv på nätet som ska ge lagom mycket av sig själv men ändå gärna med en twist. Det värsta är nog ändå det beroendeframkallande aspekten av det. Att skapa ett nytt beroende är inte unikt men det är sällan ett beroende blivit så socialt accepterat som just bloggen. Det är ett sätt att hålla koll. Koll på något så viktigt som vad din granne hade på sig när hon åt rotmos med sin mamma i morse. Det är viktigt och på riktigt.
Eller så kan man göra som jag och uppdatera varje halvår. Undra vilket som är mest patetiskt.

Så. Nu har jag knäckt nöten som världspsykiatrin har väntat på. Så ut med långa antideppressiva behandlingar och elchocksterapier. Ut med läkarintyg och Ritalina. Och in med, håll i er här kommer det. Städning. Det låter banalt och det är det oxå. Men efter ha rensat min lilla etta på ungefär en sopsäck skräp och två sopsäckar tvätt så kan jag bara leende konstatera att endorfinerna flödar som aldrig förr. Synapserna står som vidöppna trumpeter som skriker ut sina fanfarer till de olika receptorerna. Så Gunnar Bergström vad säger du nu? Jag vet vad jag säger iallfall. Bränn FASS.

Den lilla svarta har blivit stor nu. Jag brukar kalla henne för det. Det fanns en tid då jag kunde hålla henne i schack. Relativt enkelt till och med. Det kunde räcka med att springa, spela fotboll, fika med en vän eller annat som gör pöbeln lycklig för att slippa tänka på en kall pistolpipa som ger en varm känsla i bröstet. En gång i tiden tillhörde jag dem. Nu är det inte lika enkelt. Jag brukar fundera om jag gått över strecket och gett henne för stort utrymme. Lekt med henne tills hon blivit ett monster som är okontrollerbart. I en mediavärd är hon eftertraktad för att kunna skapa. I verkligenheten är det ungfär lika sexigt som min fördetta frivårdsinspektör. Nu finns det nog egentligen bara två utvägar. KBT eller en praktikplats hos en likhämtare. Skillnaden kanske är mindre än vad man tror.

När en våg drar sig tillbaka så lämnar den oftast en släkting bakom sig. Ett litet skum som ligger kvar. Som inte fick följa med de stora killarna tillbaka ut till havs. För att inte bli alldlles för pretantiös nu och behålla nån form av värdigthet utan att ramla in i massa skolgårdsrefrenser och skaldjurtallrikar så nöjer jag mig med att bekräfta att ofta så är det så att det som är kvar när pöbeln dragit vidare som är det mest interessanta. Och att min mage är på ungefär samma känslomässiga stadie som den där skummetaforen. Tror jag behöver mer krillolja. Eller kanske bara en kram. Eller mer av allt. Gift som gift liksom.

Jag är hungrig,
jag mår illa,
jag vill inte äta,
jag måste ha mat.

I helgen råkade jag hamna på någon form av konstutställning. Det är rätt dassigt i vanliga fall tycker jag, förutom att det kanske finns nån trevlig konstbrud som man kan spela djup inför. Det gjorde det inte här. Däremot en japansk performanceartist som synes på bilden gjorde olika konster med sin nakna kropp samtidigt som hon hade ett UVljus som penetrerande hennes skal. Rätt mycket som mitt 90tal med andra ord vilket gjorde att min identifikation genast gjorde sig påmind. Det skulle nog vara rätt skönt att ligga och åla omkring i den där kokongen. Tillbaka till livmodern helt enkelt. Fuck you Kodak. Här har du ett riktigt moment. Moment 22.